|
|
Gäststjärnor: Maura - Emmanuelle
Vaugier
Story: Bob Engels,
Regissör: Jorge Montesi. |
 |
|
Samtidigt
som resten av besättningen på
Andromeda tittar mot Harper som
lämnar dem i en slipfighter,
rapporterar Rommie om kraftig
instabilitet i planetens kärna.
Stora vibrationer strålar utåt, och
det kommer endast att dröja några
sekunder tills planeten spricka.
Dylan beordrar Harper att återvända
till skeppet men han vägrar, så dom
fångar in honom med dragkablar
precis när Jorden sprängs i bitar
och stora stycken spillror flyger
genom rymden. Rommie rapporterar som
om ett Nietzscheanskt skepp som
kommer rakt emot dem från planetens
kvarlevor.
Då man inte är
redo att slåss ännu, tar dom sig in
i slipströmmen och flyr. Harper
ligger nersövd på medicindäcket,
oskadd men tröstlös. När Dylan
sitter och vakar över honom, kommer
Rommie in med mer dåliga nyheter.
Jordens spillror var täckta med
radikala isotoper. Abyssen har
arbetat tillsammans med
Nietzscheanerna, och under hela
denna tid har den väntat på dem.
Senare försöker Dylan trösta Harper
för förlusten av hans hemvärld.
Maura ilar fram och tillbaka
mellan Dylan och Trance i sina
försök att övertala dem att gå med
på hennes sida, men tystnar så fort
dom har egna frågor. Varför har
Nietzscheanerna gått till angrepp
nu? Blir det med Abyssen och Jorden?
Hon erbjuder ingenting för att
stoppa frågorna så han går med på
att återvända till Nebulosan med
henne, där han anklagar dem för att
ha startat detta kaos. Han kan inte
se något slut på det, förrän dom
förintat allt för deras egen
tillfredsställelse. Och när han ber
om deras hjälp, möts han åter av
tystnad.
Besättningen
befinner sig i konferensrummet minus
Rhade och hans fru, som valt att
stanna tillsammans på Tarazed.
Skeppet är beväpnat till tänderna
men fruktansvärt underlägsen, och
Dylan låter dom andra att säga sin
mening. Ingen av dom andra vill fly;
dom har alla sina egna orsaker till
att stanna och slåss och att till
slut avsluta sitt uppdrag som
startade för fem år sedan.
Rhade återvänder efter ett möte med
dom kvarvarande ledarna för
Samväldet. Deras framtidsutsikt är
hopplös, dom förväntar sig att bli
besegrade. Deras styrkor har inte
några chanser mot den annalkande
Nietzscheanska flottan, och även
Bekas status som Matriark ger dom
något större hopp. Beka landar på
planetens yta på kvällen, i
förhoppningen att kunna rekrytera
Rhade för att fightas med
besättningen igen. Dom vet båda två
att han inte har någon chans där han
är, men han vägrar att lämna sin
familj. Även när inkommande eld
viner genom fönstren och inte ens
när Beka åkallar sin status som
Matriark, han ber henne som en vän
att lämna honom till hans öde. Hon
gör detta med tungt hjärta, och
hoppas att angriparna kommer att
känna igen henne och låta henne
passera.
Dylan och Rommie
övervakar den annalkande
Nietzscheanska flottan, vars styrka
öket sedan fler flockar faller in i
leden. Flottan rör sig rakt mot
Andromeda och Dylan misstänker att
dom får hjälp från någon, över två
tusen skepp flyger till sina
positioner och Rommie släpper lös
sin fulla vrede av sin eldkraft.
Andromeda får ta emot en hel del
stryk men delar själv ut sina egna
krossande slag, och ger fienden ett
dråpslag. Harper rapporterar att
angriparna drar sig tillbaka, men
att Andromedas livsuppehållande
system ligger i farozonen. Rommie
ordnar med reparationer medan Harper
skjuter mot mål.
Nietzscheanska förstärkningar
anländer samtidigt som Maura
konfronterar Dylan i korridoren, en
monitor visar Tidens Rutt som
öppnats framför dem. Han avvisar
henne erbjudande att skicka honom
genom portalen ensam och hon
bekräftar hans misstankar, när hon
till sist visar sina sanna färger
genom att hota att döda
besättningen. Om hon varit i det
förflutna är hon inte längre en
solens avatar, utan Abyssen, och att
alla vid Nebulosan är under dess
förtrollning.
Nietzscheanska
skepp är tätt bakom Maru tills Beka
talar om för dem vem hon är, då
låter dom henne passera och tar en
paus i sitt angrepp mot Andromeda.
Besättningen väntar på att slutet är
nära och funderar på sin uppenbara
undergång med skeppen som svävar i
närheten. Dom upptäcker Beka som
smyger mellan dom Nietzscheanska
skeppen, och ger henne skydd när
fienden öppnar eld. Hon lyckas
precis ta sig till säkerheten
ombord, sladdar in i hangaren, och
hon är precis som resten av
besättningen ovetande om Dylan och
Maura.
Dylan talar om för
Maura att han känner till att hon
slaktade resten av Paradine och att
så länge han lever, har hon
förlorat. Rasande och helt inriktad
på att låta honom lida, slår hon
honom skoningslöst tills Trance
kommer dit. Maura gör sig till men
hennes bluff blir synad, Trance är
den äldsta av solarna och mycket
starkare. Dylan ger orders till
Andromeda att ta sig igenom Tidens
Rutt och lämna Maura att försvinna
in i den främmande pärlande mörker
som närmar sig.
Beka hinner
upp Dylan i en korridor och dom
samlar sina krafter inför en sista
strid, och svär att om dom klarar
sig igenom detta, ska ingenting
kunna bryta deras vänskap. Dom möter
resten av besättningen på bryggan,
och Dylan har Methusdiagramen uppe
på en skärm. Hans teori är att dessa
diagram inte enbart varit för att
stoppa Trance sol, utan även en
design för att förinta Abyssen.
Harper studerar dem och håller med,
genom att se hennes sol som en
massakoncentration designats för att
överväldiga den onda kraften. Dom
gamla Vedranerna kände till Abyssen
och dess oundvikliga attack och dom
hade förberett sig för den.
Plötsligt dyker en annan Trance upp
bakom dem. Hon pekar på deras Trance
och varnar dem att dom måste göra
sig av med henne, och påstår att hon
är bedragaren. Dylan funderar över
dom två medan skeppet börjar att
kastas omkring, och krångla. Abyssen
kastar sitt sista krafter mot dem.
Dylan gör till sist sitt val, och
skjuter den som redan var ombord.
Hon reser sig upp igen, och hennes
röst har förvandlats till Virgil
Vox, som är en annan ondskans agent,
Abyssen förklädd och som skickats
för invagga dem i falsk säkerhet
tills det var för sent.
Uppenbarelsen exploderar till mörker
och försvinner. Dylan håller sin
Trance, den ende som grät och har
orsaker till det. Abyssen har inga
minnen eller medvetande, ingenting
som kan föreställa denna känsla
vilket avslöjade den.
Dom gör
sig redo för striden. Dom kommer
ihåg Flavins sista ord, att finna en
plats där motsatser annullerar tid,
så dom vänder tillbaka mot Tidens
Rutt. Dylan tackar alla för allt dom
gjort, medan Trance drar sin sol mot
portalen där Abyssen tvingar sig
igenom. Dom tittar mot det pärlande,
fladdrande mörkret som våldsamt tar
sig genom portalen och Andromeda
dyker in, släpande solen bakom sig.
Skeppet slits sönder, motorerna
vrålar och lyckas knappt hålla dem i
gång.
Med deras del avklarad,
ger han order till Beka att ta dem
ut därifrån. Besättningen hejar på
henne när hon sliter med skeppets
kontroller, anstränger sig för att
hålla ihop skeppet. Solen passerar
precis förbi de, och kastas in i
Abyssen, och dödar det. När skeppet
kommer ut igen, välbehållet, börjar
alla att fira. Andromeda Ascendant
är sönderslaget, men dom vet att dom
har all tid i världen att reparera
det. Dylan och Trance tittar på
monitorerna och ser hur Tidens Rutt,
förvandlas till en slipströmsportal.
Sen ser dom hur alla slags skepp
kommer ut genom den, följt av Trance
sol. Hon blundar och bekräftar det,
the Abyssen är död och Tarn Vedra är
inte längre avskärmat, Dylans hem
har återförenats med dom Kända
Världarna.
Då kan Dylan
tillåta sig ett ögonblick för sig
själv på bryggan, ta en ordentlig
titt på allting runt omkring honom.
Han gör en kontroll med skeppets AI
och den är där, redo och vid full
kraft, precis som det var för över
tre hundra år sedan när hans resa
startade. |
|
|
